Var en otroligt mäktig dag. Jag har nog inte gråtit så mycket när jag titta på en skärm som jag gjorde igår.

Vi fick nämligen se vår lilla böna för första gången igår... vi var på ultraljud. Det är en livlig krabat kan jag lova för det var svårt att få till bilderna för bebisen låg aldrig still utan det var sprattel och vinkningar till höger och vänster samt lite moonande när de skulle mäta lårbenet.

Men vilken känsla att se vår efterlängade bebis det slår nog allt. Men gud vad svårt att se med ögonen fulla med tårar. Fick torka lite då och då för att se skärmen fast det var inte bara jag som grät, Denny fällde ett par tårar han me .

Det konstaterades att jag är i vecka 18 och bebisen räknas ploppa ut 16/11-09. Personalen var hur goa som helst och vi fick med oss 6 bilder hem så de ska vi vårda ömt nu.

Så nu går vi omkring på små rosa moln och ser fram emot att få träffa vår böna men det är ju några månader till dess så vi får stå ut och mysa med magen istället.

I måndags vad vi på återbesök på mvc för att lyssna på magen. Nervös var jag som bara den var rädd för att allt skulle va en inbillning och jag inte är gravid.

Men vi kom dit kl 8.00 och kom in på samtal där jag fick reda på min blodgrupp och svaren på blodproven som tog på första träfffen och allt såg bra ut.

Sen var det dax att lägga sig på britsen och få en riktigt kall gel på magen hon letade en bra stund och jag blev ännu mer nervös.

Men hon sa då att första gången kan det ta tid att hitta hjärtat och precis när hon sagt det hörde vi det. Ett litet hjärta som slog super fort. Denny spelade in det på mobilen för att kunna föreviga vårt barns första ljud.

Jag kan lova det var svårt att hålla tårarna borta lika så för Denny. Vi blev båda besvikna när hon tog bort maskinen från magen och hjärtat försvann. vi ville ju lyssna mer.

När vi gick därifrån kändes det som vi svävade på små rosa moln (i alla fall jag) det var en mäktig upplevelse så nu har vi något att suga på till ultraljudet.

Innan vi körde vidare träffade vi mormor (min mamma) så hon fick lyssna på inspelningen och även hon blev rörd. När vi kom ner till Osby och Denny återgått till jobbet var det morfar (min pappa) som fick lyssna och han tyckte det lät som en skock skenande hästar.

Även farmor (min svärmor) blev glad när vi spelade upp det över telefonen.

Känns så skönt att alla runt om oss är glada för vår lilla växande skrutt det stärker oss oehört mycket ska ni veta så tusen tusen tack för erat stöd.